På vilket sätt förbättrar interoperabilitet vårdkvalitén och effektiviserar vården?
En stigande ålder på patienter, långa vårdköer och ökade kostnader för vården upplevs som stora brister på vårdkvalitén av båda patienter och vårdgivare. Därför finns det ett behov av att förstå den avgörande rollen av interoperabilitet i vården och hur interoperabilitet kan minska vårdkostnader och förbättra vårdkvalitén för patienter samt effektivisera arbetet för vårdpersonal genom datadelning mellan olika system.
Interoperabilitet kan delas in i fyra ”nivåer”: juridisk interoperabilitet, organisatorisk interoperabilitet, semantisk interoperabilitet och teknisk interoperabilitet. Man kan säga att interoperabilitet uppnås genom att alla aktörer har gemensamma regler för styrning av datadelning (juridisk interoperabilitet). Det ska vara tydligt för alla aktörer vilket ansvar de har över de data som delas mellan olika system/organisationer (organisatorisk interoperabilitet). Vidare ska också alla aktörer ha samma gemensamma modeller för hur begrepp definieras och ska tolkas (semantisk interoperabilitet) och ha gemensamma tekniska specifikationer och tekniska format (teknisk interoperabilitet).
Ett exempel på när interoperabilitet bidragit till att skapa bättre digital samverkan, minskade vårdköer och bättre vårdkvalité i den svenska hälso- och sjukvården är Nationella patientöversikten (NPÖ). Med NPÖ kan vårdgivare ta del av journalinformation som registrerats i andra vårdgivares journalsystem i hela landet. Verktyget NPÖ bidrar till ökad patientsäkerhet, effektivisering av vårdövergångar och tidsbesparingar genom att vårdpersonal får åtkomst till journalinformation från andra vårdgivares journalsystem. Ett annat exempel är intygtjänsten som ökar samverkan mellan vården, invånaren och myndigheter genom interoperabilitet. Även tjänsten e-remiss är en tjänst som bidrar till minskade vårdköer genom att erbjuda olika vårdgivare att utbyta elektronisk remiss/svar mellan varandra.
Men NPÖ, intygtjänster och e-remiss löser bara en del av problemet. Den svenska hälso- och sjukvården har fortfarande stora utmaningar vad gäller interoperabilitet. Framför allt gällande hur samverkan och informationsdelning mellan myndigheter, regioner och kommuner ska gå till i praktiken. Den tekniska utvecklingen i hälso- och sjukvården går fort vilket har lett till stora separata datavolymer som är allt svårare att hantera. Idag lagras data i flera oberoende strukturer vilket gör det svårt för hälsoinformationssystemen att kommunicera med andra system för att dela information. I Sverige är etablerande av interoperabel samverkan kring informationsutbyte på frivillig basis. Eftersom det är frivilligt krävs det därför en mer avsevärd insats för myndigheter, regioner och kommuner att förhandla om informationsutbyte mellan organisatoriska, regionala och nationella gränser.
För att förbättra vårdkvalitén ytterligare för patienter och effektivisera arbetet för vårdgivare behöver den svenska hälso- och sjukvården öka sin förmåga att dela data på ett interoperabelt sätt. Vi behöver jobba med alla fyra nivåer av interoperabilitet (LOST) dvs den Rättsliga interoperabilitet, Organisatorisk interoperabilitet, Semantisk interoperabilitet och Teknisk interoperabilitet.
Endast genom att adressera de fyra aspekterna av interoperabilitet tillsammans kommer vi kunna etablera en bättre digital samverkan mellan myndigheter, regioner och kommuner. Det resulterar i sin tur i besparingar i hälso- och sjukvården, effektivisering av arbetssätt, minskade vårdköer och bättre vårdkvalité för patienter.
Inläggsförfattare
